Förkylningstider
Jaha, ja! Och så var man hängig...
Elvira är hemma från skolan eftersom hon är förkyld och nu börjar jag känna mig hängig. Hela dagen har jag gått omkring och känt mig som om det är en förkylning på lut. Jag får se hur det känns imorgon... Men jag har inte tid att vara sjuk!
Just nu ska en hel del åtgärdsprogram skrivas på de elever som inte når målen. Det är utvecklingssamtal i faggorna och terminen har precis börjat komma in i den mest hektiska tiden. Nu ska arbeten som har större betydelse för måluppfyllelse in och prov ska skrivas, uppsatser rättas, o.s.v. i all oändlighet. Ja, i alla fall fram till julen och sedan börjar vårterminens allvar.
Idag har jag suttit på konferens i två timmar och det var ju inte direkt uppiggande. Tog tjugo över fem bussen hem och på väg mot Sundsvall ringde Elvira och ville att jag skulle gå på Konsum och köpa halstabletter. "Vad gör inte en mamma för sina barn?", tänkte jag och fick gå och handla innan jag gick hem. Ytterdörren öppnade jag ganska precis fem i sju. Hungrig, trött, hängig och med huvudvärken på lut. Det innebär att jag varit hemifrån i över tolv timmar. Ingen åtta till fem dag precis...
Undrar om det är för att jag börjar bli gammal?! Jag känner att orken inte är densamma som den var förut och det finns ju bara ett alternativ till varför det är så, elller...?!
Nåväl, har jag tur är det i alla fall inte svininfluensan!
Nu blir det till att försöka bli pigg och alert igen så att jag kan fortsätta jobba på!!!
Kom ihåg att äta mycket vitlök så här i förkylningstider, så håller du dig friskare!
/Maarit =D
En livsbejakare av stora mått
I tisdagskväll hade jag den äran att få jobba över. Nu tänker en del att "hon är inte klok!" men det finns en anledning till att jag känner så... Kvällspasset var nämligen en föreläsning och det var inte vilken föreläsning som helst.
I vanliga fall brukar dessa tillställningar vara lite halvtråkiga och mellan varven till och med snustorra. Åtminstone när de hålls för skolans och pedagogers räkning (av någon underlig anledning!). Nog för att det kan vara intressanta ämnen som både fängslar och kan ge många tankar och funderingar, men det brukar inte vara så speciellt inspirerande. Jag har dock haft turen att gå på några som har varit riktigt bra och i tisdags var jag på, och detta kan jag säga med rätt så stor säkerhet, den bästa föreläsning som hållits av någon. Jag förstår om någon känner lite skepsis mot mitt påstående, men jag lovar att det inte fanns en människa i Härnösands teater som inte kände att de varit med om något helt enastående.
Det finns en man i Hudiksvall som heter Per Johansson. Han är grundaren till något som är känt under namnet Glada Hudik-teatern. Det är en teaterensamble som består av utvecklingsstörda och som har rönt stora framgångar sedan starten -92. För tillfället spelar de en teateruppsättning som heter Elvis och de spelar bland annat på Cirkus i Stockholm 28-30 september. Efter det är det meningen att de ska åka och uppträda med den på Broadway. I och med dessa framgångar för en grupp människor, som i vanliga fall inte har en självklar plats i vårt samhälle, så har många velat höra bakgrunden till hur det gick som det gick. Detta är föreläsningens kärna.
Per Johansson äger en förmåga att berätta gripande och roligt. Han stod på scenen framför en, i det närmaste, fullsatt salong och berättade med inlevelse och känsla om hur han tänkte och gjorde innan teatergruppen startade, och hur det sedan har rullat på för alla medverkande. Han fick alla att skratta stup i kvarten när han med en stor portion humor och en väldig självdistans, lyckades förmedla konceptet som gav framgång. Acceptans, medmänsklighet, tillit och värme, var de nyckelord som han gav mig under kvällen. Och jag har aldrig skrattat så mycket under en kväll som jag gjorde i tisdags, oavsett vad jag jämför med. Jag har heller aldrig känt en sådan värme och lycka efter ett evenemang som jag gjorde efter att jag lyssnat på honom.
Så trots att jag idag är trött och sliten p.g.a. en lång arbetsdag under tisdagen så känner jag att det var värt varje minut jag offrade (vilket jag tyckte att det kändes som jag gjorde, innan jag lyssnat på föreläsningen). Jag åkte hem med ett leende på läpparna och jag har haft ett leende på läpparna hela dagen igår och hela dagen idag. Just nu känns det som att det finns en möjlighet att lösa de frågor som stundom känns olösliga, att det finns hopp när det känns hopplöst och att det trots allt finns ett ljus i mörker.
Hur många kan säga att de känt det så efter en dag med övertidsarbete? Inte många, tror jag... Men nu kan jag göra det!
Min uppmaning till dig är alltså att om du får en möjlighet: Gå och lyssna på Per Johansson. Jag lovar att du inte kommer att ångra dig!!!
Alla Sveriges stand-up komiker kan slänga sig i väggen =D
/Maarit =))
Ibland undrar jag...
Idag har jag haft en dj-la skitdag!!! Jag antar att sådana måste alla ha, för att det ska bli någon slags balans i universum. Men det innebär inte att jag gillar dem mer bara för det...
Idag har jag funderat över hur jag kunde vara så DUM att jag blev lärare?! Jag vet att det går över och att jag egentligen har världens bästa arbete. Men idag tycker jag inte det...
Idag har jag känt det som att min hjärna har legat konserverad i en burk istället för att sitta inne i huvudet och fungera som den brukar. Jag kanske inte är den skarpaste kniven i lådan men jag är ingen idiot för det. Men det har det känts som om jag skulle ha kunnat vinna första pris i den kategorin...
Idag har jag önskat att det fanns ett rum utan fönster och dörrar som jag kunde ha suttit i. Att hela tiden ha mycket folk runt sig kan kännas förödande! Men ändå har jag varit tvungen att fungera som vanligt i en miljö full med folk...
Idag... Men kanske inte imorgon...
Kom ihåg att ibland skriker själen att den behöver ro och då ska vi lyssna på den och bejaka vår mänsklighet!
/Maarit :/
Fredag hela veckan...
Det är helt otroligt vad tiden flyger iväg... Jag tycker att det är fredag stup i kvarten. Hur kan det komma sig?! En vecka på jobbet går såååå otrooooligt fort. Det känns lite som att livet bara rinner iväg och att jag har svårt att komma ikapp. Hur ska jag hinna med allt som ska göras och allt som jag vill göra? Det är mer än jag begriper, om jag ska vara ärlig.
Just nu känns det som om jag är tvungen att prioritera bort många vänner. Det är en sorg och bedrövelse.
Långa resor till och från jobbet gör att jag är tvungen att åka hemifrån tidigt på morgonen och att jag kommer hem sent på kvällen. Och då ska det mest nödvändiga göras. Det ska handlas (ibland), lagas mat, plockas undan disk, städas lite (bara det nödvändigaste), kelas med katter, umgås med barn, se till att läxor görs, plocka ihop gympakläder. Vem har i detta kaos möjlighet att umgås med vänner?! Och vem vill ha besök av mig på kvällen när klockan är åtta och det är en arbetsdag dagen efter?
Är det någon vuxen, som arbetar heltid och har barn som fortfarande kräver en viss omsorg, som har tid, eller för den delen ork, att umgås och vara trevlig efter en arbetsdag?
Jamen, säger den vise, helgerna då? Ja, helgerna i all ära, men hur fort går inte en helg! Alltför fort, är då mitt svar. Den är över innan jag i stort reagerat. Jag är trött och behöver vila, den stora städningen väntar, tvätten väntar, mat ska lagas och det ska storhandlas, disken ska fortfarande tas om hand och allt känns lite övermäktigt!!!
Men mitt i all denna stress och press så känner jag att jag är frisk och jag lever! Mina nära och kära är friska och lever! Det är värt mer än något i världen och kan inte köpas för pengar... Jag skrattar och gråter, jag äter och jag sover.
Så trots att livet springer och jag försöker att springa ikapp, så finns det ett stort ljus som skiner över detta. Det är mer än vi alla kan säga...
Till alla som läser detta: Kom ihåg att uppskatta livet för vad det är.
Denna text är till minne av Anders Larsson. Jag minns dig med värme! Du var ett ljus för dem du berörde.
/Maarit
Glädjande minnen och sorg
Jag har känt mig lite vemodig och sorgsen i helgen. I lördags var det två år sedan vår underbara hund, Buster, gick bort. Vilket var en skakande upplevelse för hela familjen. Vi köpte Buster 1996 och han blev en del av vår familj. Han var alltid den som var gladast när någon av oss kom hem. Även om det bara var någon minut sedan personen i fråga hade gått ut, t.ex. för att slänga sopor.
I början när vi köpte honom så var han väldigt rädd för barn, och det var ju hjärtkrossande för Amanda och Elvira eftersom han sprang och gömde sig för dem. Men det dröjde inte många veckor innan han älskade båda flickorna och väldigt gärna lekte med dem.
I början när han var valp så gick Thomas ut med honom innan han åkte till jobbet. Tanken var att Buster inte skulle göra sina behov inne utan få gå ut och göra ifrån sig innan dagen började för oss alla andra. Thomas ställde Buster på gräsmattan ute och väntade sig att Buster skulle göra det han förväntades göra. Det enda som hände var att Buster stod och tittade på honom som om han inte var klok... Det visade sig att han var en väldigt morgontrött hund!!! De tidiga mornarna tog slut ganska fort...
Han hade en del hyss för sig som valp, liksom alla valpar har. Bl.a. sprang han in i flickornas rum när de somnat för natten, ställde sig mitt i rummet och skällde ivrigt och glatt för att väcka dem. Han ville ju så väldigt gärna att de skulle kliva upp och busa lite med honom!!!
Många är de morgnar när jag vaknade av att jag hade en kall och våt nos mot min näsa och när jag slog upp ögonen så stod Buster där och såg mig rakt in i ögonen medan svansen gick som på en motorbåtspropeller... Då gick det inte att låta bli att skratta, oavsett vilken tid på morgonen det var! Han var ju så glad och lycklig för att någon var upp med honom.
Han var alltid livrädd för att vi skulle lämna honom ensam hemma. När vi skulle gå på morgonen så stod han vid ytterdörren och såg på oss med huvudet hängande och svansen mellan benen. Och så darrade han lite... Sådana gånger var det svårt att stänga dörren med honom kvar hemma och sedan åka iväg. Värst var det om man glömde något och man var tvungen att gå hem igen för att hämta det. Då blev han överlycklig för att snart inse att han inte skulle få följa med trots allt.
Med åldern blev Buster lite tröttare och orkade inte lika mycket som i sin ungdom, men han älskade fortfarande att bli kelad med. Han blev också lite senil mot slutet. En del dagar vågade han inte gå över parketten och då stod han och tog sats från den ena dörröppningen för att sedan ta mod till sig och rusa över golvet. Resultatet av detta blev att han krafsade och försökte springa i panik vilket gjorde att han blev som Bambi på hal is. Många tidiga morgnar sprang han och hälsade på Thomas eller mig när vi kom hem efter nattjobbet och fem minuter senare kom han en gång till. Då hade han glömt att han redan hade hälsat oss välkommen hem.
Vi saknar alla Buster mycket och det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Fortfarande kan jag tänka att jag måste gå ut med honom eller att jag måste åka hem så att Buster inte behöver vara ensam. Sedan kommer jag ihåg...
Denna känsla har varit stor i helgen och den har inte klingat av ännu. Sorgsenhet blandad med glada minnen som jag bär närmast mitt hjärta...
Kom ihåg att älska den du har varje dag för inget varar för evigt!!!
/Maarit :/
Inspiration till sömns
Det är vansinnigt slitsamt att börja jobba på en ny arbetsplats och den första veckan på ett nytt läsår är så händelserikt. Det är möten, konferenser, utbildningar, planering och en hel del andra saker som ska ordnas innan eleverna kommer. Till detta kommer att lära känna lokaler, alla nya kolleger och nya arbetslokaler... Det är inte så konstigt att tröttheten tar över till slut.
När det gällde att finna inspiration till de kommande lektionerna blev det inte mycket av med det, kan jag konstatera, nu i efterhand. Och det känns som att jag inte kommer att kunna hitta på något tills imorgon heller. Nåväl, det får bli ett senare bekymmer. Än så länge har jag aldrig stått under en lektion och inte vetat vad jag ska göra så jag vet att inspirationen brukar infinna sig. Förr eller senare...
Jag måste säga att jag trivs på den nya skolan men samtidigt så saknar jag mina gamla kollegor och jag saknar faktum att jag inte kommer att få ha mina elever som jag hade tidigare :( Det känns så otroligt sorgligt att jag inte får följa dem tills de går ut skolan. Det hade jag velat göra... Men saker och ting är som de är och det är inget att gräma sig över. Det är bara att gå vidare och göra det bästa av situationen.
Kom ihåg att se det positiva i allt. Det brukar underlätta vardagen.
/Maarit =D
Ny design och vernissagebesök
Elvira, Thomas och jag gick på vernissage idag. Vi var och tittade på en hel del kreativ konst som en grupp barn har arbetat med hela veckan. En av dem var Edvin. Det hade inte gått en lång stund innan Dagbladets journalist hade slagit klorna i honom för att intervjua honom.
Några av alstren var linoleumtryck och detta är en monsterclown.
Ett annat alster var självporträtt gjorda med olika tekniker. Detta är en blyertsteckning.
En dag gav de sig av till Bunsowska parken och tecknadel. Edvin tecknade bland annat denna and.
Nästa vecka är det Elviras tur att gå på konstveckan och skapa samt ha vernissage på fredagen. Och jag kan inte gå då!!! Visst är det typiskt... Jag jobbar och kommer aldrig att hinna hem till att det börjar. Knappast heller till att det slutar så det finns inte så mycket att göra.
Som avslutning kan jag ju konstatera att solen skiner men det är inte så varmt. Blåsten är kall och idag har det blåst bra. Men det är ju så att årstiden håller på att förändras till höst. Det märktes inatt när vi hade åtta grader varmt ute vid tolvtiden. Tråkigt men som tur är så kommer det en sommar till nästa år!
Ta det lugnt och passa på att njuta av det som är vackert och/eller trevligt!
/Maarit =D
Äntligen tillbaka...
Nu är jag äntligen tillbaka efter ett sommaruppehåll som var både efterlängtat och behövligt. Jag måste ju börja med att berätta att jag har fått ett jobb i Härnösand. Det är på Kiörningskolan (en 6-9 skola) och jag ska undervisa nykomna ungdomar i svenska som andraspråksamt samt en sjua i svenska. Jag börjar jobba på måndag och det känns mycket spännande.
Den tjugofemte juni åkte jag och köpte en katt, Hildur. Jag såg en annons på blocket och det var kärlek vid första ögonkastet kan jag lova. Hon är hur go' som helst men det tråkiga var att Hedgar försvann den tjugoåttonde juni och vi har inte hittat honom ännu. För en och en halv vecka sedan åkte jag och köpte ytterligare en katt, Mildred, och hon är så himla söt. Hildur gillade inte henne i början men nu går det hur bra som helst.
Här kommer lite ögongodis för er kattälskare:
Här är min älskade Hildur. Vacker som få!!!
Och här är Mildred. Söt som socker!!!
Jag ska försöka att skriva åtminstone tre inlägg per vecka i bloggen. Jag borde hinna det men jag ger inga löften och garantier men jag ska göra mitt bästa i alla fall...
Ta det lugnt och börja inte stressa bara för att sommaren snart är slut.
/Maarit =D
Nationellt kylig konstutställning vid fontänen
Nu är det i alla fall nationaldagen och vi (d.v.s. familjen och jag) har varit en sväng ner på stan och tittat lite på festligheterna. Men jag måste säga att jag faktiskt blev lite besviken. Det var inte alls lika mycket i år som det har varit föregående år. Paraden var mycket kortare och det hände inte alls lika mycket. Dessutom så var det en kall vind som ven genom Sundsvall idag och solen lyste med sin frånvaro. Kymigt väder alltså!
Det var åtminstone en konstutställning i Vängåvan som var intressant och vi gick där och beundrade den konst som visades upp. Jag skulle kunna köpa många tavlor (om jag hade råd!) och sedan skulle jag inte ha någonstans att hänga upp dem. Det är så underbart med färggranna tavlor som ger betraktaren en kick! Jag hoppas att Edvin ska måla tavlor när han blir äldre!!! Han är redan duktig och jag tror att han har den talang som krävs för att utföra arbetet. Han har definitivt ett konstnärssinne i alla fall.
När vi blev hungriga gick vi till Tandoori House och åt en god måltid. Underbar miljö och så skönt att bli uppassad med mat och diskning. Det var väldigt god mat också. Vi var alla nöjda och belåtna. Det var skönt att sitta där och prata och umgås och skratta medan vi fick oss serverad god mat och dryck. Det är något vi borde unna oss oftare. Men det kostar och det finns många andra hål att stoppa pengarna i, som i de flesta andra familjer. Om det vore lite billigare skulle vi nog unna oss att gå ut och äta oftare, men nu ser det ut som det gör och vi får njuta av de få gånger vi kan göra det i stället.
Nä, nu är det dags att sluta plåga min lilla skara läsare och återgå till det vardagliga igen! Kom ihåg att inte sitta framför datorn alltför mycket och länge. Det finns mycket skönhet och roligheter utanför cybervärlden som ni kan avnjuta!!!
/Maarit =D
Aaarghhh...!
Några frågor som dyker upp hos mig nu är: Hur mycket ska vi behöva lägga ut på att vara uppkopplade??? Gör tillverkarna för datorer dem med något system som förstör dem efter ett visst antal månader? Är det en omöjlighet att få tag på en dator som inte går sönder? Hur mycket pengar är det rimligt att en dator kostar, med tanke på hållbarheten? Jag väntar på svar om det är någon som har ett eller flera... Det skulle kännas lite bättre att ha facit i handen än att bara gå omkring och vara frustrerad.
Annars på västfronten intet nytt. Allt lullar på i sin vanliga takt nu när påsklovet är över och arbetet har tagit över igen. Det som åter gäller är jobb,jobb, jobb och lite städning, matlagning och samvaro innan det är dags att somna framför teven. På det sättet rullar dagarna på och sommarlovet kommer sakta men säkert närmare och närmare.
Nu är det i alla fall vår ute. Solen skiner och det är hyfsat varmt. Tussilago tittar fram i söderbackarna och snöhögarna i norrbackarna är mycket små. Trädens knoppar börjar bli större och fåglarna sjunger åter för att kalla på en partner så att de kan säkra årets fågelungar. Mysigt är det och det känns att solen är en lisa för kropp och själ. Livet återvänder på något mystiskt sätt till flertalet människor som har övervintrat i en vinterkokong och äntligen kan börja släppa sig fria.
Välkomna våren och känn livet sprudla i dig!!!
/Maarit =D
Tv-spelsbesök
Igår var jag och familjen hos Amanda i stort sett hela dagen. Vi kom dit vid tvåtiden och gick hem efter åtta. Att det blev så länge beror till största del på ett spel. Närmare bestämt ett tv-spel. Tänk vad roligt det kan vara med ett tv-spel! Jag, Thomas, Elvira och Edvin har för första gången spelat Guitar Hero och det var jättekul, men samtidigt svårare än jag trodde att det skulle vara. Men jag måste säga att det gick ganska bra ändå. Otroligt hur svårt min hjärna kan ha att hålla skillnad mellan olika knappar och när jag ska trycka på vilken. Jag ville hela tiden trycka på rött när det var gult... Det var ju inte så himla lyckat. Och sedan är det stor skillnad på vilken av låtarna som ska spelas. Det var någon låt som var helt omöjlig. Det fanns ingen rim och reson i takten, över huvud taget och jag misslyckades med i stort sett hela låten.
En som glänste med sina skills var Christer, som spelar på hard och expert. Snacka om att det var imponerande... Amanda var också duktig som klarar medium utan problem. Vi övriga fick ha på träningsspelning för att vi skulle klara oss. Annars blev vi utbuade ganska omgående. Och sådant är ju aldrig roligt. Detta nya spel har lett till att hela familjen vill att vi ska köpa en X-box och spelet så att vi kan fortsättta roa oss hemma. Men vi får se hur det blir med den saken. Jag tycker inte att det är något som man bara köper, inte för de pengarna. För det är ju, i ärlighetens namn, inte speciellt billigt.
Idag har det varit dags att införskaffa skor till barnen, så att de slipper gå i vinterskor nu när våren äntligen har kommit till våra breddgrader. Det gick över förväntan fort. Jag tror att både Edvin och Elvira hade hittat ett par skor var på tre minuter. Vad sägs om det hastighetsrekordet!? I vanliga fall brukar jag få gå med Elvira i flera butiker och det provas skor i minst två timmar, så det var skönt att slippa det. För oss båda två eftersom det är både jobbigt och tidsödande. Edvin brukar kunna hitta skor ganska snabbt men detta var nog rekord för honom också...
Vi tittade också in på Gina Tricot när skoköpen var avklarade. Jag hade två stämpelkort värt 150 kronor och Amanda fick ett av dem. Hon fick med andra ord lite kläder till våren och jag själv köpte två kjolar och en blus. Allt jag behövde betala var 45 kronor. Det var faktiskt riktigt roligt. När jag var där så kom det fram en kvinna och hälsade på mig och jag hamnade i ett tillstånd som de flesta nog någon gång har hamnat i. Jag kände igen henne men kunde inte placera ansiktet eller hitta igen ett namn. Så jag var helt enkelt tvungen att tala om det. Det visade sig att det var en gammal granne till oss sedan tio år tillbaka. Att jag inte kände igen henne kan ha berott på att hon hade gått ner en hel del i vikt och blivit mörk istället för ljus... Men det var lite pinsamt! Vi pratade en stund och hon skrattade när hon såg Elvira. Det var hennes lilla älskling när vi bodde grannar och Elvira var hos henne ganska ofta. Nu tyckte hon att Elvira hade blivit lite större än hon kom ihåg. Lite större, bara!
Nästa måndag är det dags att börja jobba igen och det ska bli roligt att komma tillbaka till skolan. De har rivit väggen mellan mitt klassrum och grupprummet under påsklovet och nu får jag äntligen ett klassrum som har en yta som är vettig i förhållande till att jag undervisar helklasser. Tidigare har det varit så trångt därinne att jag har fått tränga mig fram mellan elever för att kunna röra mig från en elev till nästa, när de har behövt hjälp. Nu slipper jag det och det gör att arbetsmiljön för oss alla blir mycket bättre och trevligare. Nu blir det inte kvavt och varmt så fort och det blir säkerligen inte lika bullrigt heller.
Nu börjar det bli middagsdags och vi ska äta tacotallrik. Mmmm, vad gott det ska bli! Jag är riktigt hungrig och längtar efter att få äta.
Hoppas alla som får äta sig mätta och belåtna ikväll kommer ihåg vilken ynnest det är att få göra det!
/Maarit =D
Mitt vårrus
Jag har alltid varit en prydlig människa, som har gillat att allt har sin plats, och städning är något som jag har tillbringat mycket tid med att utföra. I takt med att jag har fått barn, så har detta plockande och städande blivit ett krig som jag helt enkelt har gett upp att vinna. Nu för tiden så gör jag någon enstaka attack för att vinna ett tillfälligt slag bara. Jag orkar helt enkelt inte försöka att ta på mig krigarrustningen när jag kommer hem från jobbet. Det finns så mycket annat som jag vill göra, och som jag måste göra. Men nu är jag ledig och har faktiskt lagt in en krigsförklaring, som räcker lovet ut. Nu ska det plockas undan och städas upp i hörn och vrår. Då kan jag i alla fall under en tid efteråt komma hem efter jobbet och slappna av, utan att känna agan och det dåliga samvetet över att jag inte gör så mycket hushållsarbete som skulle behövas. Det finns inget härligare än när jag kan sätta mig i soffan framför teven och allt är fint och prydligt runt omkring mig. Då kan jag slappna av som aldrig någonsin annars.
Anledningen till att jag just nu har städdjävulen i kroppen, antar jag beror till en del på solen. Ljuset, och därmed energin som uppstår av det. Det är i vilket fall skönt att känna så här.
Som en följd av att våren kommer, börjar jag också känna att terminen snart är slut. Det är med otroligt blandade känslor jag inser det. När skolan slutar så väntar ett välbehövligt sommarlov, efter ett otroligt intensivt läsår. Men i samma andetag blir jag arbetslös. Det är som att välja mellan pest och kolera. På ett sätt önskar jag att terminen inte ska ta slut, men jag vet ju att den gör det. Frågan är vad jag ska göra till hösten. Gå hemma och dra... Jo, jag lär ju bli tokig då!
Apropå jobb, så blev det inget med CSN. Jag fick inte det jobbet. Jag fick inte ens komma på intervju... Mmmmm! Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om den saken. Det får mig att känna mig lite värdelös i sammanhanget. Inte för att jag vet vad det beror på och det kan ju finnas ett flertal orsaker. Jag vet ju faktiskt inte ens hur många som sökte jobbet, men jag antar att det var några hundra. Det är ju en del som har misst jobbet på Mittuniversitetet också, och de kan ju vara välutbildade personer inom svenska språket. En del har jag ju haft som undervisat mig. Jag skulle antagligen också välja en person med de meriterna före mig :/
Nåväl, alla kära läsare. Kom ihåg att det är en ny dag imorgon. Och allt löser sig, sa han som sket i vasken. Med lite varmvatten så...
/Maarit =D
Påsklovet har ...
Nåväl, jag får väl försöka njuta av att vara ledig åtminstone. Idag ska jag bleka håret och klippa mig. Amanda ska bleka mig och sedan bär det iväg in till stan för att klippa till min gamla vanliga frisyr. Vad är det egentligen för fel på mig som inte tycker om långt hår??? Jag blir tokig av att ha hår som flyger överallt och sticker in i ögon, öron, mungipor och att det fastnar långa hår på allt. Jag hade ju långt hår ett tag men det var varken snyggt eller bekvämt... Så jag klippte av mig det, helt enkelt och återgick till att ha pojkkort igen. Fast allt är ju relativt. Jag har längre hår nu än jag har haft tidigare, för då var det riktigt kort! Nu är det riktigt blont, istället. Och det är något som jag trivs med och tänker behålla för en betydande tid framöver.
Senare idag är det dags att påskhandla. Då får vi alla kånka hem en hel del ägg, både höns- och påskägg. Jag hoppas bara att det inte har tagit slut på någon av dem. Det råkade vi ut för en påsk. Det fanns inget som liknade ägg kvar i affärerna, så då blev det till att bli uppfinningsrik för att ungarna skulle få ett påskägg till påsk. Men det fungerade också... Allt går bara man vill, eller...?!
När allt är handlat, så är det påskmaten kvar som ska lagas. Och det är ju ett ganska tidsödande företag. Jag tycker om att laga mat, för all del, men när det är så mycket som ska färdigställas så blir det ganska lätt rörigt. Och stökigt. Att det sedan också står en del barn och är nyfikna och vill sätta fingrarna i allt kan också bli frustrerande. Det är bättre om de hjälper till eller försvinner iväg och gör något annat. När de bara hänger runt omkring en så pratar de om både det ena och det andra. Jag lyssnar och svarar och glömmer något i farten... Det är ett scenario som har uppstått många gånger.
Det är egentligen lite knäppt att det ska vara sådan hysteri kring alla storhelger. Det ska pyntas och städas och lagas mat och köpas prylar som ingen egentligen behöver. Varför hetsa upp hela befolkningen för att fira något. Är det inte vettigare att lägga sitt krut på maten och sedan på att ha en trevlig samvaro kring matbordet och efteråt? Det försöker jag i alla fall att göra.
Jag är inte så himla mycket för att pynta, förrutom till jul, för då är en gran plus lite pynt nödvändigt. Edvin skulle få ett kruppanfall om det inte var julat hemma. Han skulle kunna byta ut allt hemma och ha bara julgrejer för hela slanten. En jul tyckte han t.o.m. att vi skulle ha julmattor och kuddar, istället för våra gamla vanliga mattor och kuddar. Men då tyckte vi alla att han gick för långt. Och när han ser amerikanska filmer där de pyntar husen så att det inte är klokt tycker han att det är sååååå fiiiint. Det tycker inte vi övriga i familjen... Och vi röstar ner honom och hans förslag om att vi ska köpa det och det och sedan sätta upp allt hemma. Jag ser fram emot den dagen när han har ett eget hem. Det ska bli kul att se om han fortfarande är lika sugen på att överpynta juletiden. Jag tvivlar på det, men man kan aldrig veta.
Kom ihåg att vara snäll mot varandra och att försöka tycka om alla.
/Maarit =D
Vårens ankomst annonseras
Åh, herregud vilken helg! Tack för att den är över och att det är arbetsvecka igen!!! Konstigt att känna på det sättet, men denna helg har varit ett enda stort projekt för att få iordning allt inför idag. Nu är det gjort i alla fall... Det enda som jag har njutit av denna helg, har varit att det inte har ringt någon klocka för att rycka upp mig i ottan. Så jag har åtminstone fått sova ut lite. Nu är det bara två dagar kvar och sedan är det PÅSKLOV =D I och för sig kommer onsdagen att bli intensiv eftersom vi har Öppet Hus mellan halv sex och åtta på kvällen. Det innebär att jag börjar jobba klockan åtta på morgonen och slutar halv nio på kvällen. Tolv och en halv timme i skolan... Det lär smaka en del. Jag hinner inte hem över de timmar på dagen då det inte finns något planerat, så det blir till att snällt stanna kvar och göra ifrån sig en del jobb istället. Men sedan är det lov i elva, underbara dagar!
Vädret har också blivit riktigt aprilaktigt. Regn, blåst, kyla och rusk. Det enda positiva det för med sig är att snön smälter bort lite fortare, men det kan naturligtvis komma en del bakslag också. Det vore ju inte första gången i historien som en snöstorm drabbar mänskligheten i april. Jag kommer faktiskt ihåg en gång när det snöade den fjortonde maj... Det var 1996. Inte så himla länge sedan, med andra ord. Snön yrde runt och de flesta blev väldigt förvånade över det senkomna vintervädret. Det var ju inte precis vad vi hade väntat oss. I mitten på maj brukar ju våren ha kommit och värmen också. Men människan spår och Gud rår, som ett gammalt ordspråk säger.
Men trots att det är april och vädret är som det är, så är våren på väg. Det kan jag märka på många sätt. Solen syns bra många fler timmar varje dag och energin börjar återkomma med solljuset, fåglarna har börjat sjunga och locka efter en partner, backen är grusig istället för isig och snöig och det är snart påsk. Det är bara en tidsfråga innan det är dags att ta på sig tunnare kläder och stå någonstans och njuta medan solen värmer ansiktet, äta en mjukglass och bara vara glad för stunden jag kan unna mig. Längtar, längtar, längtar...
Jag har ännu inte fått något svar ifrån CSN om min ansökan till språkvårdartjänsten, som de annonserade ut för ett tag sedan. Jag sökte ju men har bara fått en bekräftelse på ansökan. Inte en tillstymmelse till övrigt intresse. Försökte att ringa dit tidigare i dag för att höra om de har kommit så långt att de har börjat ta ut intressanta ansökningar för en intervju, men fick inte tag på de ansvariga. En var sjukskriven och den andra förhindrad att svara i telefonen då jag ringde. Tyvärr har jag inte tid att ringa så många samtal på jobbet. Det är fullt upp där ändå, så jag får försöka imorgon igen och hoppas att jag har mer tur då. Bara att ringa för att fråga, kan göra att mitt intresse för tjänsten, väcker deras intresse för mig. Ibland måste man vara slug...=) Eller som vi lärare brukar säga: Man får inte vara dum för då blir man lärare...!
Kom ihåg att tänka tre postiva tankar om dig själv varje dag så mår du bättre och ökar din egen självkänsla!
/Maarit =D
Det korta dygnet
Ikväll bär det iväg till Tonhallen för att lyssna på Queens-konserten. Elvira är med i en kör som uppträder där och vi ska iväg för att se henne. Det börjar kl. 19.00 och håller på till 20.30 ungefär. Kul att gå på men jag känner mig lite stressad. Jag skulle ha behövt kvällen till att jobba men så blir det alltså inte. Det innebär att jag får jobba både lördag och söndag, istället för bara söndag som jag vanligtvis gör. Jag tycker ju att jag borde kunna få åtminstone en dag i veckan som är ledig, men det blir inte alltid så :o
