Glädjande minnen och sorg
Jag har känt mig lite vemodig och sorgsen i helgen. I lördags var det två år sedan vår underbara hund, Buster, gick bort. Vilket var en skakande upplevelse för hela familjen. Vi köpte Buster 1996 och han blev en del av vår familj. Han var alltid den som var gladast när någon av oss kom hem. Även om det bara var någon minut sedan personen i fråga hade gått ut, t.ex. för att slänga sopor.
I början när vi köpte honom så var han väldigt rädd för barn, och det var ju hjärtkrossande för Amanda och Elvira eftersom han sprang och gömde sig för dem. Men det dröjde inte många veckor innan han älskade båda flickorna och väldigt gärna lekte med dem.
I början när han var valp så gick Thomas ut med honom innan han åkte till jobbet. Tanken var att Buster inte skulle göra sina behov inne utan få gå ut och göra ifrån sig innan dagen började för oss alla andra. Thomas ställde Buster på gräsmattan ute och väntade sig att Buster skulle göra det han förväntades göra. Det enda som hände var att Buster stod och tittade på honom som om han inte var klok... Det visade sig att han var en väldigt morgontrött hund!!! De tidiga mornarna tog slut ganska fort...
Han hade en del hyss för sig som valp, liksom alla valpar har. Bl.a. sprang han in i flickornas rum när de somnat för natten, ställde sig mitt i rummet och skällde ivrigt och glatt för att väcka dem. Han ville ju så väldigt gärna att de skulle kliva upp och busa lite med honom!!!
Många är de morgnar när jag vaknade av att jag hade en kall och våt nos mot min näsa och när jag slog upp ögonen så stod Buster där och såg mig rakt in i ögonen medan svansen gick som på en motorbåtspropeller... Då gick det inte att låta bli att skratta, oavsett vilken tid på morgonen det var! Han var ju så glad och lycklig för att någon var upp med honom.
Han var alltid livrädd för att vi skulle lämna honom ensam hemma. När vi skulle gå på morgonen så stod han vid ytterdörren och såg på oss med huvudet hängande och svansen mellan benen. Och så darrade han lite... Sådana gånger var det svårt att stänga dörren med honom kvar hemma och sedan åka iväg. Värst var det om man glömde något och man var tvungen att gå hem igen för att hämta det. Då blev han överlycklig för att snart inse att han inte skulle få följa med trots allt.
Med åldern blev Buster lite tröttare och orkade inte lika mycket som i sin ungdom, men han älskade fortfarande att bli kelad med. Han blev också lite senil mot slutet. En del dagar vågade han inte gå över parketten och då stod han och tog sats från den ena dörröppningen för att sedan ta mod till sig och rusa över golvet. Resultatet av detta blev att han krafsade och försökte springa i panik vilket gjorde att han blev som Bambi på hal is. Många tidiga morgnar sprang han och hälsade på Thomas eller mig när vi kom hem efter nattjobbet och fem minuter senare kom han en gång till. Då hade han glömt att han redan hade hälsat oss välkommen hem.
Vi saknar alla Buster mycket och det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Fortfarande kan jag tänka att jag måste gå ut med honom eller att jag måste åka hem så att Buster inte behöver vara ensam. Sedan kommer jag ihåg...
Denna känsla har varit stor i helgen och den har inte klingat av ännu. Sorgsenhet blandad med glada minnen som jag bär närmast mitt hjärta...
Kom ihåg att älska den du har varje dag för inget varar för evigt!!!
/Maarit :/
