Maarit Bergklint

Va?!?! Måste jag skriva också, Amanda... Jaha, det är väl bara att göra det då. Jag kan ju berätta om min katt.

Det är så att min hund (Buster) dog för ett och ett halvt år sedan. Efter ett år så kände jag att jag måste ha ett djur och då låg katt nära till hands. Något att gosa med men som inte måste ut med några timmars mellanrum och som klarar sig ensam ett tag. Till skillnad från en ny hund...
   Jag bestämde mig för att jag skulle ha en katt som inte var svart och vit (dåliga erfarenheter!) och det skulle vara en hona. Så jag surfade ut på Blocket och där fanns hon! Min katt... Åkte iväg och köpte henne och min äldsta dotter Amanda köpte systern till min katt. Allt var väl och ve och jag var lycklig...
   I tisdags klev min make upp efter att ha sovit klart efter sitt nattskift. Det första han talar om är att Hedvig (katten) har kissat i tvättsäcken med rentvätten! Tack för det, tänkte jag. Snäll kisse... När jag ställde mig för att lägga undan det som blivit kissat på väcktes en stark misstanke med kisslukten. I och med detta bad jag min dotter Elvira att hålla i katten så att jag fick undersöka underredet på maskineriet på nämnda Hedvig. Tror ni inte på f-n att det fanns kulor i grenen. Snacka om att vara under-cover. Det blev ett telefonsamtal till veterinären för en beställning av en kastration, vilken ägde rum i onsdags. Hedvig är numera en Hedgar och jag känner mig lite lurad. Men det finns inte mycket mer jag kan göra åt saken. Det är bara att ta skeden vackert i munnen och le.

Och imorgon är det dags att börja jobba igen. Iväg till skolan och hålla i lektioner, sitta på möten, rätta uppsatser och prov och andra uppgifter som lämnas in. Men jag ser fram emot påsken i alla fall!

Ha de alla glada. Och kom ihåg att det gör inte ont att vara snäll. Jag lovar...