Fredag hela veckan...
Det är helt otroligt vad tiden flyger iväg... Jag tycker att det är fredag stup i kvarten. Hur kan det komma sig?! En vecka på jobbet går såååå otrooooligt fort. Det känns lite som att livet bara rinner iväg och att jag har svårt att komma ikapp. Hur ska jag hinna med allt som ska göras och allt som jag vill göra? Det är mer än jag begriper, om jag ska vara ärlig.
Just nu känns det som om jag är tvungen att prioritera bort många vänner. Det är en sorg och bedrövelse.
Långa resor till och från jobbet gör att jag är tvungen att åka hemifrån tidigt på morgonen och att jag kommer hem sent på kvällen. Och då ska det mest nödvändiga göras. Det ska handlas (ibland), lagas mat, plockas undan disk, städas lite (bara det nödvändigaste), kelas med katter, umgås med barn, se till att läxor görs, plocka ihop gympakläder. Vem har i detta kaos möjlighet att umgås med vänner?! Och vem vill ha besök av mig på kvällen när klockan är åtta och det är en arbetsdag dagen efter?
Är det någon vuxen, som arbetar heltid och har barn som fortfarande kräver en viss omsorg, som har tid, eller för den delen ork, att umgås och vara trevlig efter en arbetsdag?
Jamen, säger den vise, helgerna då? Ja, helgerna i all ära, men hur fort går inte en helg! Alltför fort, är då mitt svar. Den är över innan jag i stort reagerat. Jag är trött och behöver vila, den stora städningen väntar, tvätten väntar, mat ska lagas och det ska storhandlas, disken ska fortfarande tas om hand och allt känns lite övermäktigt!!!
Men mitt i all denna stress och press så känner jag att jag är frisk och jag lever! Mina nära och kära är friska och lever! Det är värt mer än något i världen och kan inte köpas för pengar... Jag skrattar och gråter, jag äter och jag sover.
Så trots att livet springer och jag försöker att springa ikapp, så finns det ett stort ljus som skiner över detta. Det är mer än vi alla kan säga...
Till alla som läser detta: Kom ihåg att uppskatta livet för vad det är.
Denna text är till minne av Anders Larsson. Jag minns dig med värme! Du var ett ljus för dem du berörde.
/Maarit
