Glädjande minnen och sorg
Jag har känt mig lite vemodig och sorgsen i helgen. I lördags var det två år sedan vår underbara hund, Buster, gick bort. Vilket var en skakande upplevelse för hela familjen. Vi köpte Buster 1996 och han blev en del av vår familj. Han var alltid den som var gladast när någon av oss kom hem. Även om det bara var någon minut sedan personen i fråga hade gått ut, t.ex. för att slänga sopor.
I början när vi köpte honom så var han väldigt rädd för barn, och det var ju hjärtkrossande för Amanda och Elvira eftersom han sprang och gömde sig för dem. Men det dröjde inte många veckor innan han älskade båda flickorna och väldigt gärna lekte med dem.
I början när han var valp så gick Thomas ut med honom innan han åkte till jobbet. Tanken var att Buster inte skulle göra sina behov inne utan få gå ut och göra ifrån sig innan dagen började för oss alla andra. Thomas ställde Buster på gräsmattan ute och väntade sig att Buster skulle göra det han förväntades göra. Det enda som hände var att Buster stod och tittade på honom som om han inte var klok... Det visade sig att han var en väldigt morgontrött hund!!! De tidiga mornarna tog slut ganska fort...
Han hade en del hyss för sig som valp, liksom alla valpar har. Bl.a. sprang han in i flickornas rum när de somnat för natten, ställde sig mitt i rummet och skällde ivrigt och glatt för att väcka dem. Han ville ju så väldigt gärna att de skulle kliva upp och busa lite med honom!!!
Många är de morgnar när jag vaknade av att jag hade en kall och våt nos mot min näsa och när jag slog upp ögonen så stod Buster där och såg mig rakt in i ögonen medan svansen gick som på en motorbåtspropeller... Då gick det inte att låta bli att skratta, oavsett vilken tid på morgonen det var! Han var ju så glad och lycklig för att någon var upp med honom.
Han var alltid livrädd för att vi skulle lämna honom ensam hemma. När vi skulle gå på morgonen så stod han vid ytterdörren och såg på oss med huvudet hängande och svansen mellan benen. Och så darrade han lite... Sådana gånger var det svårt att stänga dörren med honom kvar hemma och sedan åka iväg. Värst var det om man glömde något och man var tvungen att gå hem igen för att hämta det. Då blev han överlycklig för att snart inse att han inte skulle få följa med trots allt.
Med åldern blev Buster lite tröttare och orkade inte lika mycket som i sin ungdom, men han älskade fortfarande att bli kelad med. Han blev också lite senil mot slutet. En del dagar vågade han inte gå över parketten och då stod han och tog sats från den ena dörröppningen för att sedan ta mod till sig och rusa över golvet. Resultatet av detta blev att han krafsade och försökte springa i panik vilket gjorde att han blev som Bambi på hal is. Många tidiga morgnar sprang han och hälsade på Thomas eller mig när vi kom hem efter nattjobbet och fem minuter senare kom han en gång till. Då hade han glömt att han redan hade hälsat oss välkommen hem.
Vi saknar alla Buster mycket och det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Fortfarande kan jag tänka att jag måste gå ut med honom eller att jag måste åka hem så att Buster inte behöver vara ensam. Sedan kommer jag ihåg...
Denna känsla har varit stor i helgen och den har inte klingat av ännu. Sorgsenhet blandad med glada minnen som jag bär närmast mitt hjärta...
Kom ihåg att älska den du har varje dag för inget varar för evigt!!!
/Maarit :/
Inspiration till sömns
Det är vansinnigt slitsamt att börja jobba på en ny arbetsplats och den första veckan på ett nytt läsår är så händelserikt. Det är möten, konferenser, utbildningar, planering och en hel del andra saker som ska ordnas innan eleverna kommer. Till detta kommer att lära känna lokaler, alla nya kolleger och nya arbetslokaler... Det är inte så konstigt att tröttheten tar över till slut.
När det gällde att finna inspiration till de kommande lektionerna blev det inte mycket av med det, kan jag konstatera, nu i efterhand. Och det känns som att jag inte kommer att kunna hitta på något tills imorgon heller. Nåväl, det får bli ett senare bekymmer. Än så länge har jag aldrig stått under en lektion och inte vetat vad jag ska göra så jag vet att inspirationen brukar infinna sig. Förr eller senare...
Jag måste säga att jag trivs på den nya skolan men samtidigt så saknar jag mina gamla kollegor och jag saknar faktum att jag inte kommer att få ha mina elever som jag hade tidigare :( Det känns så otroligt sorgligt att jag inte får följa dem tills de går ut skolan. Det hade jag velat göra... Men saker och ting är som de är och det är inget att gräma sig över. Det är bara att gå vidare och göra det bästa av situationen.
Kom ihåg att se det positiva i allt. Det brukar underlätta vardagen.
/Maarit =D
Ny design och vernissagebesök
Elvira, Thomas och jag gick på vernissage idag. Vi var och tittade på en hel del kreativ konst som en grupp barn har arbetat med hela veckan. En av dem var Edvin. Det hade inte gått en lång stund innan Dagbladets journalist hade slagit klorna i honom för att intervjua honom.
Några av alstren var linoleumtryck och detta är en monsterclown.
Ett annat alster var självporträtt gjorda med olika tekniker. Detta är en blyertsteckning.
En dag gav de sig av till Bunsowska parken och tecknadel. Edvin tecknade bland annat denna and.
Nästa vecka är det Elviras tur att gå på konstveckan och skapa samt ha vernissage på fredagen. Och jag kan inte gå då!!! Visst är det typiskt... Jag jobbar och kommer aldrig att hinna hem till att det börjar. Knappast heller till att det slutar så det finns inte så mycket att göra.
Som avslutning kan jag ju konstatera att solen skiner men det är inte så varmt. Blåsten är kall och idag har det blåst bra. Men det är ju så att årstiden håller på att förändras till höst. Det märktes inatt när vi hade åtta grader varmt ute vid tolvtiden. Tråkigt men som tur är så kommer det en sommar till nästa år!
Ta det lugnt och passa på att njuta av det som är vackert och/eller trevligt!
/Maarit =D
Äntligen tillbaka...
Nu är jag äntligen tillbaka efter ett sommaruppehåll som var både efterlängtat och behövligt. Jag måste ju börja med att berätta att jag har fått ett jobb i Härnösand. Det är på Kiörningskolan (en 6-9 skola) och jag ska undervisa nykomna ungdomar i svenska som andraspråksamt samt en sjua i svenska. Jag börjar jobba på måndag och det känns mycket spännande.
Den tjugofemte juni åkte jag och köpte en katt, Hildur. Jag såg en annons på blocket och det var kärlek vid första ögonkastet kan jag lova. Hon är hur go' som helst men det tråkiga var att Hedgar försvann den tjugoåttonde juni och vi har inte hittat honom ännu. För en och en halv vecka sedan åkte jag och köpte ytterligare en katt, Mildred, och hon är så himla söt. Hildur gillade inte henne i början men nu går det hur bra som helst.
Här kommer lite ögongodis för er kattälskare:
Här är min älskade Hildur. Vacker som få!!!
Och här är Mildred. Söt som socker!!!
Jag ska försöka att skriva åtminstone tre inlägg per vecka i bloggen. Jag borde hinna det men jag ger inga löften och garantier men jag ska göra mitt bästa i alla fall...
Ta det lugnt och börja inte stressa bara för att sommaren snart är slut.
/Maarit =D
