Maarit Bergklint

Jaha, ja! Och så var man hängig...

Elvira är hemma från skolan eftersom hon är förkyld och nu börjar jag känna mig hängig. Hela dagen har jag gått omkring och känt mig som om det är en förkylning på lut. Jag får se hur det känns imorgon... Men jag har inte tid att vara sjuk!

Just nu ska en hel del åtgärdsprogram skrivas på de elever som inte når målen. Det är utvecklingssamtal i faggorna och terminen har precis börjat komma in i den mest hektiska tiden. Nu ska arbeten som har större betydelse för måluppfyllelse in och prov ska skrivas, uppsatser rättas, o.s.v. i all oändlighet. Ja, i alla fall fram till julen och sedan börjar vårterminens allvar.

Idag har jag suttit på konferens i två timmar och det var ju inte direkt uppiggande. Tog tjugo över fem bussen hem och på väg mot Sundsvall ringde Elvira och ville att jag skulle gå på Konsum och köpa halstabletter. "Vad gör inte en mamma för sina barn?", tänkte jag och fick gå och handla innan jag gick hem. Ytterdörren öppnade jag ganska precis fem i sju. Hungrig, trött, hängig och med huvudvärken på lut. Det innebär att jag varit hemifrån i över tolv timmar. Ingen åtta till fem dag precis...

Undrar om det är för att jag börjar bli gammal?! Jag känner att orken inte är densamma som den var förut och det finns ju bara ett alternativ till varför det är så, elller...?!

Nåväl, har jag tur är det i alla fall inte svininfluensan!

Nu blir det till att försöka bli pigg och alert igen så att jag kan fortsätta jobba på!!!

Kom ihåg att äta mycket vitlök så här i förkylningstider, så håller du dig friskare!

/Maarit =D

I tisdagskväll hade jag den äran att få jobba över. Nu tänker en del att "hon är inte klok!" men det finns en anledning till att jag känner så... Kvällspasset var nämligen en föreläsning och det var inte vilken föreläsning som helst.

I vanliga fall brukar dessa tillställningar vara lite halvtråkiga och mellan varven till och med snustorra. Åtminstone när de hålls för skolans och pedagogers räkning (av någon underlig anledning!). Nog för att det kan vara intressanta ämnen som både fängslar och kan ge många tankar och funderingar, men det brukar inte vara så speciellt inspirerande. Jag har dock haft turen att gå på några som har varit riktigt bra och i tisdags var jag på, och detta kan jag säga med rätt så stor säkerhet, den bästa föreläsning som hållits av någon. Jag förstår om någon känner lite skepsis mot mitt påstående, men jag lovar att det inte fanns en människa i Härnösands teater som inte kände att de varit med om något helt enastående.

Det finns en man i Hudiksvall som heter Per Johansson. Han är grundaren till något som är känt under namnet Glada Hudik-teatern. Det är en teaterensamble som består av utvecklingsstörda och som har rönt stora framgångar sedan starten -92. För tillfället spelar de en teateruppsättning som heter Elvis och de spelar bland annat på Cirkus i Stockholm 28-30 september. Efter det är det meningen att de ska åka och uppträda med den på Broadway. I och med dessa framgångar för en grupp människor, som i vanliga fall inte har en självklar plats i vårt samhälle, så har många velat höra bakgrunden till hur det gick som det gick. Detta är föreläsningens kärna.

Per Johansson äger en förmåga att berätta gripande och roligt. Han stod på scenen framför en, i det närmaste, fullsatt salong och berättade med inlevelse och känsla om hur han tänkte och gjorde innan teatergruppen startade, och hur det sedan har rullat på för alla medverkande. Han fick alla att skratta stup i kvarten när han med en stor portion humor och en väldig självdistans, lyckades förmedla konceptet som gav framgång. Acceptans, medmänsklighet, tillit och värme, var de nyckelord som han gav  mig under kvällen. Och jag har aldrig skrattat så mycket under en kväll som jag gjorde i tisdags, oavsett vad jag jämför med. Jag har heller aldrig känt en sådan värme och lycka efter ett evenemang som jag gjorde efter att jag lyssnat på honom.

Så trots att jag idag är trött och sliten p.g.a. en lång arbetsdag under tisdagen så känner jag att det var värt varje minut jag offrade (vilket jag tyckte att det kändes som jag gjorde, innan jag lyssnat på föreläsningen). Jag åkte hem med ett leende på läpparna och jag har haft ett leende på läpparna hela dagen igår och hela dagen idag. Just nu känns det som att det finns en möjlighet att lösa de frågor som stundom känns olösliga, att det finns hopp när det känns hopplöst och att det trots allt finns ett ljus i mörker.

Hur många kan säga att de känt det så efter en dag med övertidsarbete? Inte många, tror jag... Men nu kan jag göra det! 

Min uppmaning till dig är alltså att om du får en möjlighet: Gå och lyssna på Per Johansson. Jag lovar att du inte kommer att ångra dig!!!

Alla Sveriges stand-up komiker kan slänga sig i väggen =D

/Maarit =))

Idag har jag haft en dj-la skitdag!!! Jag antar att sådana måste alla ha, för att det ska bli någon slags balans i universum. Men det innebär inte att jag gillar dem mer bara för det...

Idag har jag funderat över hur jag kunde vara så DUM att jag blev lärare?! Jag vet att det går över och att jag egentligen har världens bästa arbete. Men idag tycker jag inte det...

Idag har jag känt det som att min hjärna har legat konserverad i en burk istället för att sitta inne i huvudet och fungera som den brukar. Jag kanske inte är den skarpaste kniven i lådan men jag är ingen idiot för det. Men det har det känts som om jag skulle ha kunnat vinna första pris i den kategorin...

Idag har jag önskat att det fanns ett rum utan fönster och dörrar som jag kunde ha suttit i. Att hela tiden ha mycket folk runt sig kan kännas förödande! Men ändå har jag varit tvungen att fungera som vanligt i en miljö full med folk...

Idag... Men kanske inte imorgon...

Kom ihåg att ibland skriker själen att den behöver ro och då ska vi lyssna på den och bejaka vår mänsklighet!

/Maarit :/

Det är helt otroligt vad tiden flyger iväg... Jag tycker att det är fredag stup i kvarten. Hur kan det komma sig?! En vecka på jobbet går såååå otrooooligt fort. Det känns lite som att livet bara rinner iväg och att jag har svårt att komma ikapp. Hur ska jag hinna med allt som ska göras och allt som jag vill göra? Det är mer än jag begriper, om jag ska vara ärlig.

Just nu känns det som om jag är tvungen att prioritera bort många vänner. Det är en sorg och bedrövelse.

Långa resor till och från jobbet gör att jag är tvungen att åka hemifrån tidigt på morgonen och att jag kommer hem sent på kvällen. Och då ska det mest nödvändiga göras. Det ska handlas (ibland), lagas mat, plockas undan disk, städas lite (bara det nödvändigaste), kelas med katter, umgås med barn, se till att läxor görs, plocka ihop gympakläder. Vem har i detta kaos möjlighet att umgås med vänner?! Och vem vill ha besök av mig på kvällen när klockan är åtta och det är en arbetsdag dagen efter?

Är det någon vuxen, som arbetar heltid och har barn som fortfarande kräver en viss omsorg, som har tid, eller för den delen ork, att umgås och vara trevlig efter en arbetsdag?

Jamen, säger den vise, helgerna då? Ja, helgerna i all ära, men hur fort går inte en helg! Alltför fort, är då mitt svar. Den är över innan jag i stort reagerat. Jag är trött och behöver vila, den stora städningen väntar, tvätten väntar, mat ska lagas och det ska storhandlas, disken ska fortfarande tas om hand och allt känns lite övermäktigt!!!

Men mitt i all denna stress och press så känner jag att jag är frisk och jag lever! Mina nära och kära är friska och lever! Det är värt mer än något i världen och kan inte köpas för pengar... Jag skrattar och gråter, jag äter och jag sover.

Så trots att livet springer och jag försöker att springa ikapp, så finns det ett stort ljus som skiner över detta. Det är mer än vi alla kan säga...

Till alla som läser detta: Kom ihåg att uppskatta livet för vad det är.

Denna text är till minne av Anders Larsson. Jag minns dig med värme! Du var ett ljus för dem du berörde.

/Maarit